Fredag 20 februari

Efter att ha irrat runt i ett dystert mörker börjar nu ljuset skina igenom. Veckan har helt enkelt varit riktigt bra, den plågande stressdemonen har inte flåsat mig riktigt lika mycket i nacken.
Igår styrde jag kosan mot Umeå och fick där uppleva alldeles underbara Laleh! Maken till musikalist människa! Fingret åt den dumma kritiker som helt nyligt jämförde henne med Thomas Dileva. Jag hamnade brevid mixerbordet och hade, förutom bra sikt, full koll på låtlistan och kunde därmed redan i förväg gotta mig åt att alla de bästa låtarna fanns med.
"Bjurö klubb" var bättre än någonsin och en oväntad favorit var vackra vackra "mamma".

Som bortskämd medelsvensson med fast jobb försöker jag då och då se min egen priviligerade situation även om jag inte alltid lyckas. I veckan har jag dock fått känna på olikheterna mellan mitt liv och det liv som många av mina elever har bakom sig. Jag har lämnat ut en skrivuppgift som resulterade i en mängd olika berättelser om verkliga livsöden som berör allt från tunga drogmissbruk i tidiga tonår till flykt från talibanregimer och krig. Jag kan inte i ord uttrycka hur mycket jag beundrar dessa människor och tackar dem för att de ger mig perspektiv på livet.

Låtlistan


Laleh


Lyssna på mamma och beundra den fantastiska texten

Lördag 14 februari

Fredagen den 13 passerade obemärkt förbi, inte för att jag trodde något annat. Hursomhelst så packade jag ihop mig efter förra veckans svarta vecka, köpte mig en dyr klänning och en flaska rött, förbrukade några hjärnceller och beklagade mig över mina ilandsproblem. Jag blir nog aldrig en bättre människa trots att jag är bidragsgivare åt WWF och att jag tänker på att sluta äta gelatin och kött igen någon gång...
Så var det alltså helg igen. Återigen ett race av ledighet mot arbetet. Det värsta med helgen är just kravet på ledighet eftersom den inte finns. Den här helgen ska jag dock inte bränna en enda hjärncell med hjälp av rött. Däremot ska jag lyssna en hel massa på Cash, en pessimist får hjälpa en annan.



Tack förresten, den värmde gott.


Fredag 6 februari

Dagens ord är tydligen depression. Jag tror tyvärr inte riktigt på att depression är på riktigt men jag antar att jag måste börja göra det. Vi människor tycker om att sätta etiketter på det mesta men å andra sidan är det kanske skönt att få en lapp i pannan istället för att bara tro att man gillar att gräva ner sig i det svarta hålet. Men sömnskola och avslappningsövningar? Jag vet inte; jag har ju ett jobb att sköta, hur ska man hinna med inplanerad aslappning? Är det inte bara att lägga in en extra aktivitet som drar ner mig ännu djupare i min grotta?
Kuratorfråga: Nämn ett tillfälle då du mår riktigt bra respektive dåligt.
Vad ska man svara? Jag tänker inte så att; nu jäklar mår jag bra! Eller det motsatta heller för den delen...
Gör man det? Tänker någon så? Jag är mest och vet att jag för tillfället inte ser så mycket nöje i något.  Jag tror att jag är förstörd av världen, av vissa människors dumhet och vårt sätt att förstöra allt omkring oss.  Jag önskar ibland att jag inte hade fötts som en vanlig svensk kvinna utan någon egentlig möjlighet att ändra något. För vem fan lyssnar egentligen?

 

Tisdag 3 februari

  
3 månader och 3 veckor sedan jag skrev. Lusten att skriva är inte lika påtaglig längre, iallafall inte skrivandet på den här offentliga skrivboken. Ett annat problem är den tunga känslan av bitterhet och bristen på sömn, det är liksom inte roligt längre att vakna med känslan av att somna i mjuka täcken och vakna i en fuktig bastu. Min kropp vill inte riktigt vara med och det på flera plan. Jag återkommer ständigt till tanken att mitt religiösa kall kanske borde ha innefattat en frälsning istället för en lärarexamen - något ont måste jag ju ha gjort för att förtjäna detta. Kanske blir jag förlåten om jag vänder mig till en större kraft?
Jag finner dock en tillfällig tröst i ett antal musikevent framöver; Laleh - jag längtar efter dig! Spela nya skivan om du där ute inte redan har gjort det. Jag har till och med gått så långt att jag har k ö p t den! Det var många år sedan jag gjorde ett skivköp men så slog jag till på Laleh, en gammal Winnerbäck och en rent av lastgammal Cash.
Laleh spelar på en torsdag i fina staden Umeå så jag gör mig en helhelg däruppe med världens nya stjärna A och såklart hans föräldrar medflera! Lördagen bjuder på lite hårdare vara i form av House of Metal, http://www.houseofmetal.se/  jag ska spana in Danko Jones och försöka se hård ut så gott jag kan. Min käraste ska lyssna på musik av den lite hårdare varan - Opeth.
Framöver ska vi även beskåda Anna Ternheim, något som jag inte längtar till riktigt lika mycket men jag ska gå och blir säkert nöjd efteråt. Hon är bra men ger inte riktigt den där höjdarkänslan.

Angående bitterheten, fan vad det suger att vara en "vanlig" lärare egentligen. Alltså inte jobbet utan att vi ofta får veta hur lite vi som bygger upp verksamheten egentligen betyder i jämförelse med dem som jobbar i projekt! Grejen är ju att ingen jävel fattar vad dom egentligen gör i projekten!! Entreprenörskap, jo jäklar det begriper ju alla. Kom och drick kaffe och spåna idéer... jojo...Klipp er och skaffa ett riktigt jobb så att säga. Jag är säker på att de tjänar mer än mig också dom jävlarna.
För att dämpa min bitterhet över detta och spä på en annan så gjorde jag som min käraste ville och vi bokade en resa till Thailand (våga vägra Phuket!) vi åker till Bangkok och tar oss vidare därifrån. Det blir nog bra. Det är mitt mantra för tillfället.



Lyssna på: Laleh - Bjurö klubb



Missade bokmässan igen...

Jag tror att partypinglan i mig har somnat, kanske är det bara tillfälligt; det spelar ingen roll för det känns bra. Festsug går alltid i vågor men förr om åren smög sig känslan av oro på om helgen inte bjöd på kalas av något slag. Som om detta är bekräftelsen på att du har vänner. Numer bryr jag mig inte, jag vet att jag har vänner - riktiga vänner som finns där oavsett. Krogen bjuder ingenting verkligt, endast en tillfällig tillflykt in i dimman.
En krönikör i en tidning lät mig få veta att "Om alkoholen uppfunnits i dag hade den varit förbjuden" - det kan ligga något i det. Ett glas vin smakar bra - ett par grogg raderar hjärnceller och ger mig ångest dagen efter. Jag vill helst glömma vissa alkoholdimmiga nätter. Lusten att dricka alkohol, och då menar jag sprit i syfte att bli full, har överlag minskat för varje år; det känns oftast rätt meningslöst men ändå hamnar man där då och då. Det är svårt att ta beslutet "nä nu slutar jag dricka alkohol!" Varför vet jag egentligen inte eftersom tanken har slagit mig många gånger.
Hur kommer det sig att vi gör så mycket som vi vet är fel eller skadligt? Är vårt  kloka samvete så svagt att frestelsen inför den förbjudna frukten alltid tar över?

Snart åker jag till Göteborg för en hel helg men härliga I. Jag hoppas på cafémys med varmt te i en höstig stad, jag gillar verkligen Göteborg - kanske är det den stad jag skulle välja om jag behöver flytta. Tyvärr bokade jag fel helg, bokmässan var förra helgen. Bokmässan är mitt drömevent, jag vill så otroligt gärna åka dit. Jag tror att jag redan nu ska kolla upp vilka datum nästa mässa är - och boka!

Dags att återgå till Arkiv X; tonårens skräckis - dock inte lika skrämmande nu.
Och ja, jag tycker om Karin Boye, hennes texter passar att läsa i höstmörkret.

Allt, allt jag ägde
var mer ditt än mitt
Allt jag vackrast ville
var ditt, ditt, ditt.

Högt med dig jag talade
vad ingen i världen vet.
På ändlösa vägar
var du min ensamhet.

Låg jag vaken om natten
och tänkte ingenting
andades, kände jag dig, dig.
Du var runtomkring.

Livlöst är livet
där inte du är kvar.
Världen är ett värdigt skal,
som ingen kärna har.













Ingen är för evigt

I bland får jag uppfattningen om att min käraste tror att vi för evigt är samma personer som vi alltid varit. Vi träffades för första gången under gymnasietiden - jag var 17 år. Den jag var då är jag inte nu, egentligen inte ens nära. Han verkar dock, då och då, tro att detta fortfarande är vem jag är. Det stör mig, det gör mig ledsen och det gör mig bekymrad. Vill han leva i det förgångna med denna jag var då, en person jag inte ens identifierar mig med idag? Mitt dåvarande jag är dessutom en person jag är kluven till. Mina positiva egenskaper var att jag var orädd, impulsiv och öppen för allt och alla. Jag var fri.
Mina negativa egenskaper var ett regält tilltaget självförtroende (som kunde gå till överstyr) en hänsynslöshet och en egoism. Ingen av dessa egenskaper finns kvar i dag - åtminstone inte i samma dos. Känslan av odödlighet har övergått i en rädlsa för döden och en längtan efter något mer än den frihet som ungdomen erbjuder.
Det senaste årets mörker har öppnat sig något och fått svar i form av ett elakt främmande objekt som växte i min kropp och tog över känslorna. Nu är det borta och humörbalansgången börjar sakta men säkert stabiliseras. Jag känner att jag kravlar mig ur detta som en person ännu längre i från den 17åring jag en gång var. Men frågan är vem?

Is this the end?

Jag är i valet och kvalet. Antalet inlägg minskar, det är långt mellan mina besök på bloggen. Är det dags att lägga ner?
Troligen, lusten är liksom borta.
Jag ska nog fundera lite till innan jag bestämmer mig...

Jag hjärta nördar

En av de mest befriande sakerna med att bli äldre och att närma sig "vuxenvuxen" är att det är mer ok att vara töntig. Under en lång period i livet gör man allt för att undvika detta eftersom töntig är lika med döden. Under den perioden var det viktigt att vara "mogen" och att bete sig "moget"; det vill säga inte töntigt. Lustigt nog innebär den riktiga mognaden bland annat att våga vara töntig - något som jag anammar allt oftare! Jag orkar inte bry mig lika mycket längre; skitsamma om jag sitter med keps och pappa-posé på kepsen i en brasse mitt bland tvättbrädsmagar på Öland, jag är ju nöjd.
Min töntighet sträcker sig även till att jag älskar allt vad nörderi heter. Det vill säga; människor som är totalt insnöade på töntiga saker. Själv gillar jag runstenar och att bläddra i antologier med noveller och korttexter anpassade för undervisning i svenskämnet. Favoritnovellen i dag är Tove Janssons Det osynliga barnet. ♥
Vid ett av dagens möten med en B-kurs elev talade jag mig varm om Karin Boyes Kallocain och såg den stackars pojkens skeptiska blick, han tyckte uppenbarligen att han just hade fått lärarkårens största tönt på halsen. Jag tror dock att jag räddade mig lite genom att avsluta mitt hyllningstal med; jo så tycker jag men jag är ju också lite av en nörd på sånt här... Pojken såg då lugnare ut och log lite artigt.


Karlevistenen på Öland - rest omkring år 1000



Så här glad är jag över att få TA på den!!!

Så kom den.

Tiden går för tillfället långsamt. Jag har börjat jobba igen, det känns bra. Jag är en vän av ordning och gillar därför rutiner.
Rutiner är bra på många sätt, speciellt för en sådan person som jag, med rutiner hinner man inte tänka lika mycket.
Jag misstänkte att döden som jag räds mest av allt såsmåningom skulle hinna i fatt mig och nu har den kommit. Lurande likt en skugga smög den sig fram och tog oväntat någon, enligt mig, för tidigt. Jag gillar aldig att överrumplas och detta är inget undantag. Hjärnan har svårt att bearbeta. Ena stunden tänker jag att döden bara lurat mig, nästa vet jag att den nog aldrig gör sådant. Jag tänker på begravning; den värsta av tillställningar. Kollektivt smörvlande är ingenting för mig, det sluts i mitt inre och alla sinnen stängs av. Jag mår illa av tanken att andra tror sig dela min sorg; visst är det en egoistisk tanke men så är det. Jag vill helst inte gå alls även om jag nu borde på grund av familjebanden. Jag föredrar att inte gå på begravningar för människor som har andra närmast sörjande - jag kan sörja ändå utan att försöka dela andra människors smärta. Jag kan visa deltagande på mitt håll, på andra sätt. Det plågar mig just nu, jag vet inte vad som är bäst. Att gå och må illa eller att stanna hemma och därmed göra släkten fundersam? Men mest av allt vill jag stänga, släcka och sova.

Jag ville men vågade inte krama Daniel Wetterskog

Natt. Sambon och Järved, detta medelklass-svenssonområde med välklippta gräsmattor sover. Jag ägnar natten åt att lägga in och sortera bilder. Någon måste ju göra det också.
Nu är semesterkänslan på en behaglig nivå. Vardagsrummet är färdigmålat, släktträffen avklarad och en Ölandsresa framför mig. Jag har haft svårt att släppa jobbet men nu lagom till mörkrets långsamma återkomst och endast två veckors ledighet kvar så har det släppt.

Jag fick se S ultraljudsbilder häromdagen, är överväldigad. Det går inte att förstå att det växer en människa där inne - än mindre att den människan ska komma ut och bli en bland oss. Jag kan inte ens försöka förstå hur det känns att själv ha den lilla bullen i ugnen men man får kanske uppleva det en dag.

Övik - vår lilla insktänkta by har ju fått finbesök i sommar i form av Star Wars, idag var dagen då jag, den havande kvinnan + våra äkta halvor besökte detta spektakel. Ett, förövrigt mycket trevligt spektakel - vi var högst förväntansfulla!
Men oj så trevligt det var, vi blev till och med skrämda av självaste Darth Vader. Han dök upp bakom oss och smög tyst förbi. Vi sprang dessutom nästan på självaste hjärnan bakom spektaklets närvaro i Övik; Daniel Wetterskog (www.danielwetterskog.blogg.se) Jag kände en oerhörd, nästan sjuklig lust att springa i kapp honom och ta i hand (eller krama) för att visa min uppskattning för vad han har gjort för Öviks kulturliv. Jag ville även beklaga att han slutar och önska lycka till. Jag behärskade mig dock, något jag antar att min käraste är lättad över. Nästa anhalt är Ecce Homo-utställningen och jag uppmanar dig Lars Näslund (m) - gå dit och må lite dåligt. Vi förstår att det egentligen är dina homoerotiska drömmar som du är rädd för att möta genom att utställningen finns i din närhet. (www.allehanda.se/avdelning/ornskoldsvik/29742)

Balkongdeg - en riktig semesterdag


En till semesterdag - Skeppsmalen idag


Fusk-flugfiske i Kuivakangas


C3PO


Darth Vader med ljussabel och livvakter



Loppis- på gott och ont

För lite sömn, för mycket tid att tänka - en oslagbart dålig kombination. Semester är inte bra för mig, jag behöver sällskap. Ikväll åker jag till Umeå för att ha lite sällsynt kvalitetstid. Hade det funnits jobb där hade jag stannat - förut alltså.
Jag har svårt att njuta av ledighet när jag inte har den i sällskap med någon, drömmarna flyger tillbaka till en tid som har passerat. Jag slits mellan att sakna den fria 16-20års åldern och att längta efter stabilitet och framtid.
Längtan framåt är nog starkast, jag vill egentligen inte vara 17 igen.

Helgen har i övrigt bjudit på Thailandsloppis i Rödvattnet, en plats som ligger så pass långt in i kommunen att loppisen bör vara JÄVLIGT bra för att det ska vara värt. För alla som är intresserade så kan jag meddela att det INTE var värt den långa resan. Den höggravida gubben som troligen importerat sin lilla fru för en, enligt honom, rimlig summa var ett lika stort skämt som den så kallade loppisen. Så, då var det sagt. Vi hittade dock en trevlig loppis i Kubbe som kunde stilla vårt prylbehov.

Jag såg nyligen den andra Narnia-filmen Prins Caspian, en film så full av Jesusliknelser att jag nästan sprang ut från biografen för att åka hem och googla på CS Lewis - och mycket riktigt:

www.wikipedia.se
"I slutet av 1920-talet blev han övertygad kristen... "
"Även hans mest kända verk, de allegoriskt skrivna barn- och ungdomsböckerna om landet Narnia, vittnar om hans kristna tro[...]"

Nu måste böckerna läsas, det är få saker jag går igång på så mycket som allegorier av det här slaget. Nördigt!


 







1,2,3

Det är natten före midsommarafton, jag är tröttare än på mycket länge men njuter av känslan av sommar och natt - en kombination vilken jag är oerhört förtjust i.  Imorgon blir det sedvanligt traditionellt firande som sig bör. I kväll har jag endast tre saker att nämna.

1. Jag har lyckats med konststycket som varje idrottsutövare såsmåningom gör - att klia sig i ögat efter att jag smort in en muskel med liniment. Aj!
2. Jag har blivit nyfrälst - Pearl Jam har återuppstått in i min värld.
3. Jag är förbryllande nöjd över den debatt som förs i Öa i dessa dagar angående utställningen Ecce Homo  och olämpliga politiker. Tänk att jag inte trodde att Öviksfolket någonsin skulle våga stå upp för frågor kring jämlikhet.  Näslunds inskränkta uttalanden väckte många röster till liv!  http://allehanda.se/avdelning/ornskoldsvik/28305

FRA-debatten får sparas till en annan dag, nu blir det till att sova för att orka med ännu en sommarnatt.
Sug in: Pearl Jam - I am mine eller Last Kiss
Valet är ditt!

Appropå...

Appropå religiositet; tanken på att ditt liv ligger i händerna på en högre makt är svindlande. Tanken på att det svävar i ett världsallt utan någon mening eller övervakning är skrämmande.
Jag tror på det jag ser men hoppas inom mig på någonting annat - en högre makt som kan ordna allt när ingenting annat fungerar.

Man kanske borde bli religiös?

Man kanske borde bli religiös?

Pengar - den eviga huvudvärken

Likt en gummiboll kommer jag tillbaka! Nyss - mycket jobb - lite energi. Nu, tillbaka med solen i ögonen och sommaren  framför mig. Väntar på besked  kring höstens arbete, dryg väntan - varför kan inte alla göra saker som rättas efter min vilja? Märkligt.
Jag tänkter lämna bilen hemma och cykla ner till stan för att möta ♥ och hans musikervän för lite mat. Bensinen ruinerar mig. Konstigt nog tänker jag mer på pengar nu sedan jag har dem, när jag pluggade och var utan tänkte jag knappt på att inte ha råd. Det var i och för sig en självklarhet att man hade lite pengar men jag oroade mig aldrig. Något jag däremot har lagt mig till med att göra nu. Säg mig varför? Jag har inte speciellt dyr hyra, inga stora utgifter förutom bensin och inga barn. Jag har dessutom blivit snålare mot mig själv på senaste tiden.

Jag borde köpa en cykelhjälm, det är ju ändå en bra investering. Pappa skulle bli stolt. Precis som den gången då jag ringde hem och stolt förkunnade att jag hade regnkläder och stövlar ute i regnet - frivilligt för första gången.
Då var jag 20år

Om

Min profilbild

Lina