Hide away
Jag läste en dikt som Ida publicerat i sin blogg; den var skriven av en cancersjuk tonåring (tror jag)
och handlade, i stora drag om att vi borde lugna ner oss och inte ha så bråttom i allt.
Sant är det, vi bör lugna ner oss. Men hur?
Som en hamster springer jag i mitt hjul, stannar upp, läser och tänker - SANT! men springer sedan vidare igen mot nästa stopp. Jag har nog aldrig varit så stressad som då jag skrev mitt examensarbete om stress och att förebygga stress hos elever, ironiskt.
Jag ska på begravning långt uppe i norr om två veckor, en stark kvinna har lämnat oss. Hon dog av sorg.
Just nu:
Hyllar jag: Kärleken - den som inte kan föda oss men väl ge oss liv.
Ser jag fram emot: Att träffa min farmor och återse Tornedalen
Saknar jag: En varm tröja, förmågan att säga nej
Lyssnar jag på: (Den fantastiska) "Hide away" - Laleh
Augustis sista söndag
Vi ser havet från vår balkong, hör ni det?! - havsutsikt! Jag ser faktiskt fram emot att se träden (som skymtar innan havet) skifta färg.
Just nu råder en smått irriterad stämning i vårt hem, ♥ har omtenta-ångest och jag är mest till ingen speciell nytta. Det har varit en lugn helg vilket kan behövas efter sommarens hektiska schema, min lever tar sig en välförtjänt vila innan kräftskivan. I morgon är det jobb igen och dessutom startar mina två distanskurser som går vid Gotlands högskola.
För att byta ämne för en stund så har jag funderat mycket på det här med ungdomar och mobiltelefoner. I vilken ålder är det egentligen dags att ge ett barn en egen mobil?
Det tidigare "slyngel-problemet" med keps i skolan är enligt mig förlegat och utbytt mot de ständigt störande mobiltelefonerna. (Jag sa nog till ca 100 gånger på två dagar förra veckan)
Men; vem ska vi skylla på? Elverna själva för att de inte fattar bättre än att ha dem avstängda i skolan, föräldrarna för att de köper mobiler till sina barn eller rent av skolan för att det inte har mer tydliga och strikta regler kring mobilens vara eller icke vara inom skolans väggar.
Dessutom är mobiltelefonerna numer mycket mer än bara en telefon; de har kamera, mp3 och Internet! Allt fler rapporter visar att de används för att filma övergrepp, våld och mobbning som sedan läggs ut på nätet. Men, hur reagerar vi i samhället? Inte alls!!!!
Är det inte dags att någonting händer? Vi kan tyvärr inte lita på att tonåringar har vett och sunt förnuft eftersom en föräldrageneration tydligen missat det i sin uppfostran. Vad ska en 14åring egentligen ha en mobiltelefon till? De behöver inte vara nåbara hela tiden, jag var inte det som fjortonåring men jag kom alltid hem ändå eftersom mina föräldrar hade koll genom att köra, hämta och fråga! Var finns kommunikationen? Är det meningen att jag i framtiden ska snacka med mina ungar genom datorn i stället för vid köksbordet?
Säg vad ni vill ni tekniknördar men all teknik är INTE positiv...
Just nu:
Hyllar jag: Tiden före mobiltelefonernas genombrott
Ser jag fram emot: Fortfarande kräftskivan, Winnerbäcks skivsläpp 26/9
Vill jag inte: Åka på fotbollsträning i regnet, att helgen ska ta slut
Lyssnar jag på: B.J Thomas - Raindrops keep falling...
Just nu råder en smått irriterad stämning i vårt hem, ♥ har omtenta-ångest och jag är mest till ingen speciell nytta. Det har varit en lugn helg vilket kan behövas efter sommarens hektiska schema, min lever tar sig en välförtjänt vila innan kräftskivan. I morgon är det jobb igen och dessutom startar mina två distanskurser som går vid Gotlands högskola.
För att byta ämne för en stund så har jag funderat mycket på det här med ungdomar och mobiltelefoner. I vilken ålder är det egentligen dags att ge ett barn en egen mobil?
Det tidigare "slyngel-problemet" med keps i skolan är enligt mig förlegat och utbytt mot de ständigt störande mobiltelefonerna. (Jag sa nog till ca 100 gånger på två dagar förra veckan)
Men; vem ska vi skylla på? Elverna själva för att de inte fattar bättre än att ha dem avstängda i skolan, föräldrarna för att de köper mobiler till sina barn eller rent av skolan för att det inte har mer tydliga och strikta regler kring mobilens vara eller icke vara inom skolans väggar.
Dessutom är mobiltelefonerna numer mycket mer än bara en telefon; de har kamera, mp3 och Internet! Allt fler rapporter visar att de används för att filma övergrepp, våld och mobbning som sedan läggs ut på nätet. Men, hur reagerar vi i samhället? Inte alls!!!!
Är det inte dags att någonting händer? Vi kan tyvärr inte lita på att tonåringar har vett och sunt förnuft eftersom en föräldrageneration tydligen missat det i sin uppfostran. Vad ska en 14åring egentligen ha en mobiltelefon till? De behöver inte vara nåbara hela tiden, jag var inte det som fjortonåring men jag kom alltid hem ändå eftersom mina föräldrar hade koll genom att köra, hämta och fråga! Var finns kommunikationen? Är det meningen att jag i framtiden ska snacka med mina ungar genom datorn i stället för vid köksbordet?
Säg vad ni vill ni tekniknördar men all teknik är INTE positiv...
Just nu:
Hyllar jag: Tiden före mobiltelefonernas genombrott
Ser jag fram emot: Fortfarande kräftskivan, Winnerbäcks skivsläpp 26/9
Vill jag inte: Åka på fotbollsträning i regnet, att helgen ska ta slut
Lyssnar jag på: B.J Thomas - Raindrops keep falling...
Tok-dansar av mig all bröllopsvärds-stress som hägrat
Nystart
En av de första vackra höstdagarna och en alltför svag kopp kaffe. En stroke och en framtid med flängande runt i kommunens alla skolor. Så ser vardagen ut just nu; i korthet.
Jag har gjort ett försök att fräscha upp min blogg, lite nya rubriker, lite bilder och en grön bakgrund. Det kändes som om det var dags att göra ett ryck. Jag har en känsla av att det kommer att skrivas mer i höst.
Ett ord som hägrat i den förra periodens inlägg är döden. Nog är det lite dystert men jag letar ständigt efter en mening med att finnas till och kommer alltför ofta inte längre i tankarna än till stoppskylten döden. Nu lämnar jag ämnet för ett tag, föhoppningsvis för en längre period.
Jag la med glädje upp några av de många bilderna från S&P:s bröllop häromveckan, helst skulle jag lägga upp alla men min trådlösa uppkoppling verkar inte dela det suget med mig.
En fantastiskt rolig fest för övrigt, den bästa jag varit på. Vi som var sist stannade tills ljuset anlände och solen tittade in i festlokalens gigantiska fönster. Dagen förgylldes av vackra människor, glädje, sång och hejdlöst massa kärlek.
Förra veckan blev till en välbehövlig semester. Resan gick inte till någon mer exotisk ort än huvudstaden men gästfriheten var stor hos A&M och vi vi led ingen nöd.
Som vanligt ger omgivningen mig många och stora tankar, min hyllning skänker jag dock till 7-eleven! Vilken fantastisk idé, jag vill också ha ett 7-eleven i varje gathörn. Jag vill samtidigt passa på att såga efteraparen Pressbyrån. Inget för mig den där!
Stockholm är i övrigt riktigt trevligt, Södermalm var mysigt och rena paradiset för en cafégalning som mig! Tyvärr tittar den lite gnälliga tanten som bor inom mig fram då och då för att gnälla på den ständigt höga ljudvolymen.
Just nu:
Hyllar jag: 7-eleven, vackra höstdagar, Ett glas rött, Vemodets man (L.Winnerbäck)
Saknar jag: Umeå, Iksu, Sommarens finaste dagar, intryck från utlandet
Lyssnar jag på: Försvarstal (L.Winnerbäck)
Dricker jag: För svagt kaffe
Ser jag fram emot: En årlig kräftskiva, fler vackra höstdagar
Jag har gjort ett försök att fräscha upp min blogg, lite nya rubriker, lite bilder och en grön bakgrund. Det kändes som om det var dags att göra ett ryck. Jag har en känsla av att det kommer att skrivas mer i höst.
Ett ord som hägrat i den förra periodens inlägg är döden. Nog är det lite dystert men jag letar ständigt efter en mening med att finnas till och kommer alltför ofta inte längre i tankarna än till stoppskylten döden. Nu lämnar jag ämnet för ett tag, föhoppningsvis för en längre period.
Jag la med glädje upp några av de många bilderna från S&P:s bröllop häromveckan, helst skulle jag lägga upp alla men min trådlösa uppkoppling verkar inte dela det suget med mig.
En fantastiskt rolig fest för övrigt, den bästa jag varit på. Vi som var sist stannade tills ljuset anlände och solen tittade in i festlokalens gigantiska fönster. Dagen förgylldes av vackra människor, glädje, sång och hejdlöst massa kärlek.
Förra veckan blev till en välbehövlig semester. Resan gick inte till någon mer exotisk ort än huvudstaden men gästfriheten var stor hos A&M och vi vi led ingen nöd.
Som vanligt ger omgivningen mig många och stora tankar, min hyllning skänker jag dock till 7-eleven! Vilken fantastisk idé, jag vill också ha ett 7-eleven i varje gathörn. Jag vill samtidigt passa på att såga efteraparen Pressbyrån. Inget för mig den där!
Stockholm är i övrigt riktigt trevligt, Södermalm var mysigt och rena paradiset för en cafégalning som mig! Tyvärr tittar den lite gnälliga tanten som bor inom mig fram då och då för att gnälla på den ständigt höga ljudvolymen.
Just nu:
Hyllar jag: 7-eleven, vackra höstdagar, Ett glas rött, Vemodets man (L.Winnerbäck)
Saknar jag: Umeå, Iksu, Sommarens finaste dagar, intryck från utlandet
Lyssnar jag på: Försvarstal (L.Winnerbäck)
Dricker jag: För svagt kaffe
Ser jag fram emot: En årlig kräftskiva, fler vackra höstdagar
Nu lämnar jag över :-)
Vi som aldrig blir bra på bild samtidigt (men ni är så söta!)
Världens vackraste brudpar
Och sommaren fryser till is...
Augusti är här, luften känns lättare att andas och kroppens känsla av sommarfrihet går sakta men säkert mot höstens rutintrampande. Snart är vi fast igen.
Missförstå mig inte; jag gillar hösten. Jag trivs med lövens färgskiftning höstsolen och eftermiddagarnas friska vindar men; jag saknar det ögonblick som fulländat sommaren. Jag är inte redo för hösten än, jag behöver det där ögonblicket som sammanfattar friheten och lyckan i svenskarnas minst svenska årstid! (vi bjuder till och bjuder in)
Jag har inte hunnit promenera om natten, filosofera vid havet eller njuta av stillheten.
Kalla mig kontrollfreak om du vill men jag trivs inte med att inte veta vad som ligger framför mig. Framtiden är alltid ett oskrivet blad men i vanliga fall brukar jag se till att åtminstone ha en tankekarta, det har jag inte nu.
Jag tror att höstens oklarhet bidragit till sommarens brist på ögonblick. Kroppen har inte riktig funnit sig i att den för en stund är fri från övriga årets krav.
Missförstå mig inte; jag gillar hösten. Jag trivs med lövens färgskiftning höstsolen och eftermiddagarnas friska vindar men; jag saknar det ögonblick som fulländat sommaren. Jag är inte redo för hösten än, jag behöver det där ögonblicket som sammanfattar friheten och lyckan i svenskarnas minst svenska årstid! (vi bjuder till och bjuder in)
Jag har inte hunnit promenera om natten, filosofera vid havet eller njuta av stillheten.
Kalla mig kontrollfreak om du vill men jag trivs inte med att inte veta vad som ligger framför mig. Framtiden är alltid ett oskrivet blad men i vanliga fall brukar jag se till att åtminstone ha en tankekarta, det har jag inte nu.
Jag tror att höstens oklarhet bidragit till sommarens brist på ögonblick. Kroppen har inte riktig funnit sig i att den för en stund är fri från övriga årets krav.