Texten som försvann
Jag tänker ofta i krönikor. Jag formar texter som passat sig utmärkt i en blogg men jag glömmer dem. Typiskt.
Nu sitter jag här än en gång med tomt huvud, allt jag hade tänkt få ur mig försvann i intet.
Jag jobbade på ett märkligt ställe här om veckan. Jag misstänker att det styrs av en diktatorisk chef med våta drömmar om militärstater och diciplin. Det ligger nämligen till så att det varje dag (trots semesterstängt) EXAKT klockan 11 och EXAKT klockan 14 spelas upp ett uråldrigt band med pausgympa då produktionsdelens alla hundratals anställda ska ställa sig upp och gympa till kinesisk pling-plongmusik. Helt fantastiskt och helt absurt på samma gång! Jag vet inte vilket ben jag ska stå på; det förnuftiga som gympar med och njuter av företagsledningens goda gärning eller det skeptiska som funderar på att springa så långt jag kan och skrika så högt jag kan. Detta dilemma har grämt mig en stund den föregående veckan.
I övrigt är jag dödligt less på min fullspäckade sommar och ser fram emot bröllopet och semester med min bättre hälft. Sommaren är en svår tid på det viset, man vill att tiden ska gå för att slippa jobba men samtidigt får hösten gärna dröja. Dessa dilemman...
Jag har en gång sagt att gruppen The Sounds är en av Sveriges mest bleka grupper, med andra ord; jobbiga "wannabe-rockers" utan utstrålning. Nu har jag hittat en lämplig ny medlem till deras bleka skara nämligen Anders Wenglund alias Moneybrother. Har människan bomull i käften eller går han igång på tandläkarbedövning???
HALLÅ PENGABRODER VI HÖR INTE VAD DU SÄGER!!! TALA TYDLIGT!!!
När The Sounds nu ändå värvar vill jag även be de tråkiga flickorna i Sahara Hotnights att ansluta sig snarast!
Jag klarar inte mer av tråkiga upprepningar och tråkiga skivomslag. Jag skiter i om ni är i från Robertsfors, ni är ändå inte coola!
Nu bör gruppen vara fulltalig. Den som har invändningar får argumentera för sig.
Nu sitter jag här än en gång med tomt huvud, allt jag hade tänkt få ur mig försvann i intet.
Jag jobbade på ett märkligt ställe här om veckan. Jag misstänker att det styrs av en diktatorisk chef med våta drömmar om militärstater och diciplin. Det ligger nämligen till så att det varje dag (trots semesterstängt) EXAKT klockan 11 och EXAKT klockan 14 spelas upp ett uråldrigt band med pausgympa då produktionsdelens alla hundratals anställda ska ställa sig upp och gympa till kinesisk pling-plongmusik. Helt fantastiskt och helt absurt på samma gång! Jag vet inte vilket ben jag ska stå på; det förnuftiga som gympar med och njuter av företagsledningens goda gärning eller det skeptiska som funderar på att springa så långt jag kan och skrika så högt jag kan. Detta dilemma har grämt mig en stund den föregående veckan.
I övrigt är jag dödligt less på min fullspäckade sommar och ser fram emot bröllopet och semester med min bättre hälft. Sommaren är en svår tid på det viset, man vill att tiden ska gå för att slippa jobba men samtidigt får hösten gärna dröja. Dessa dilemman...
Jag har en gång sagt att gruppen The Sounds är en av Sveriges mest bleka grupper, med andra ord; jobbiga "wannabe-rockers" utan utstrålning. Nu har jag hittat en lämplig ny medlem till deras bleka skara nämligen Anders Wenglund alias Moneybrother. Har människan bomull i käften eller går han igång på tandläkarbedövning???
HALLÅ PENGABRODER VI HÖR INTE VAD DU SÄGER!!! TALA TYDLIGT!!!
När The Sounds nu ändå värvar vill jag även be de tråkiga flickorna i Sahara Hotnights att ansluta sig snarast!
Jag klarar inte mer av tråkiga upprepningar och tråkiga skivomslag. Jag skiter i om ni är i från Robertsfors, ni är ändå inte coola!
Nu bör gruppen vara fulltalig. Den som har invändningar får argumentera för sig.
Om egentligen ingenting alls
Jag tycker mig ana en viss ökning av bloggare.
Har egentligen inget mer att säga om den saken; kom bara att tänka på det.
4 juli 2007 - en ganska händelselös dag i mitt liv, varm dock. Vi har paddlat kanot, mitt hjärta och jag. Är i och för sig inte speciellt intressant för andra att veta.
Jag tror att jag lider av skrivkramp, jag vet inte vad jag ska skriva, varför och för vem. Antar att det mest är för min egen skull.
Jag har nyss läst ut en bok om gatubarn i Colombia, kanske är det därför jag är så tom på ord. Man känner sig ganska meningslös efter att ha läst en sådan bok. Vad har jag för rätt till livet, jag som bara glider fram? Vad har jag stött på för motgångar? Å andra sidan vänjer ingen livet, man bara föds. Jag önskar mig inte heller döden, den dyker dock upp såsmåningom ändå.
Jag hade en period med en smula dödsångest, fråga mig inte varför - sådant kan man sällan svara på men det gäller att intala sig själv att jag inte har någon talan i den frågan. Så det gjorde jag och nu är jag lite friare om nätterna.
Jag önskar på något sätt att jag också kunde blogga om vanliga saker; typ vilka gardiner jag köpte igår men det går inte riktigt. Jag är dock inte det deprimerande vrak som jag kanske ser ut att vara men jag funderar mycket - troligen för mycket för mitt eget bästa.
För att nämna något vardagligt så närmar sig ett fantastiskt bröllop! http://brollopshemsida.com/sp070811/
Det är knappt en månad kvar och jag börjar vara lite stressad över tal och allt annat värd-fixande jag har på mitt ansvar.
Jag beundrar människor som håller ihop, många ger nog upp för lätt trots att kärleken finns där någonstans. Tidigare såg jag på saken med en aning tveksamhet men nu har jag hittat det där som gör att jag ändå tror på kärleken.
Det finns så mycket mer att säga men jag väljer att inte säga det.
Har egentligen inget mer att säga om den saken; kom bara att tänka på det.
4 juli 2007 - en ganska händelselös dag i mitt liv, varm dock. Vi har paddlat kanot, mitt hjärta och jag. Är i och för sig inte speciellt intressant för andra att veta.
Jag tror att jag lider av skrivkramp, jag vet inte vad jag ska skriva, varför och för vem. Antar att det mest är för min egen skull.
Jag har nyss läst ut en bok om gatubarn i Colombia, kanske är det därför jag är så tom på ord. Man känner sig ganska meningslös efter att ha läst en sådan bok. Vad har jag för rätt till livet, jag som bara glider fram? Vad har jag stött på för motgångar? Å andra sidan vänjer ingen livet, man bara föds. Jag önskar mig inte heller döden, den dyker dock upp såsmåningom ändå.
Jag hade en period med en smula dödsångest, fråga mig inte varför - sådant kan man sällan svara på men det gäller att intala sig själv att jag inte har någon talan i den frågan. Så det gjorde jag och nu är jag lite friare om nätterna.
Jag önskar på något sätt att jag också kunde blogga om vanliga saker; typ vilka gardiner jag köpte igår men det går inte riktigt. Jag är dock inte det deprimerande vrak som jag kanske ser ut att vara men jag funderar mycket - troligen för mycket för mitt eget bästa.
För att nämna något vardagligt så närmar sig ett fantastiskt bröllop! http://brollopshemsida.com/sp070811/
Det är knappt en månad kvar och jag börjar vara lite stressad över tal och allt annat värd-fixande jag har på mitt ansvar.
Jag beundrar människor som håller ihop, många ger nog upp för lätt trots att kärleken finns där någonstans. Tidigare såg jag på saken med en aning tveksamhet men nu har jag hittat det där som gör att jag ändå tror på kärleken.
Det finns så mycket mer att säga men jag väljer att inte säga det.