Det går an... våren, livet och allt det andra med
En del dagar är det skönt att bara ha sig själv att bry sig om. Äta slarv-middag, skriva blogg och helt tyst stirra framför sig.
Andra dagar fungerar inte om jag inte får dela den med någon.
Våren börjar närma sig, den är lite tidig. Min inre vårklocka verkar ha fått lite av en chock och vårkänslorna vet inte om de ska komma eller stanna. De har dock börjat smyga sig på; jag längtar ut och bort! Som ett djur som suttit instängt vill jag ge mig i väg. Bort bort bort...
Jag har nog läst för mycket böcker, mina hemliga romantiserade vårfest-drömmar börjar dyka upp. Utomhusfest med vin, Winnebäck och en härlig känsla. Jag har väntat på den hela livet och börjat förstå att min väntan är förgäves.
Det är svårt det där; att längta men inte veta efter vad. Jag letar inte efter mig själv längre, jag fanns ju här hela tiden och insåg det tillslut. Jag tror jag kom på det under förra våren, det är då jag är som klokast. (eller mest i det blå, fast det är nog samma sak)
Det är liksom ingen idé att vänta på att man ska finna sig själv och att livet då äntligen ska börja. Det pågår, lunkar på och går sakta framåt mot nya mål. Våren är dock som ett uppvaknande, en pånyttfödelse för många. Man kommer liksom på att man höll på med något och att det nog var att leva.
Jag är nog lite uttråkad, jag behöver höra skratt och känna för att skratta. Jag vill höra någon säga något tänkvärt och jag vill möta våren med ett glas rött i handen. Mest bara för att det skulle kännas bra och för att jag är en obotlig litteraturnörd som helst skulle leva i en fantastisk förtrollad värld där alla pratar på vers.
Andra dagar fungerar inte om jag inte får dela den med någon.
Våren börjar närma sig, den är lite tidig. Min inre vårklocka verkar ha fått lite av en chock och vårkänslorna vet inte om de ska komma eller stanna. De har dock börjat smyga sig på; jag längtar ut och bort! Som ett djur som suttit instängt vill jag ge mig i väg. Bort bort bort...
Jag har nog läst för mycket böcker, mina hemliga romantiserade vårfest-drömmar börjar dyka upp. Utomhusfest med vin, Winnebäck och en härlig känsla. Jag har väntat på den hela livet och börjat förstå att min väntan är förgäves.
Det är svårt det där; att längta men inte veta efter vad. Jag letar inte efter mig själv längre, jag fanns ju här hela tiden och insåg det tillslut. Jag tror jag kom på det under förra våren, det är då jag är som klokast. (eller mest i det blå, fast det är nog samma sak)
Det är liksom ingen idé att vänta på att man ska finna sig själv och att livet då äntligen ska börja. Det pågår, lunkar på och går sakta framåt mot nya mål. Våren är dock som ett uppvaknande, en pånyttfödelse för många. Man kommer liksom på att man höll på med något och att det nog var att leva.
Jag är nog lite uttråkad, jag behöver höra skratt och känna för att skratta. Jag vill höra någon säga något tänkvärt och jag vill möta våren med ett glas rött i handen. Mest bara för att det skulle kännas bra och för att jag är en obotlig litteraturnörd som helst skulle leva i en fantastisk förtrollad värld där alla pratar på vers.