Jag är åter upplyst...
Pauserna mellan mina inlägg blir likt dygnets mörka timmar allt längre. Jag tror att det beror på bristande motivation. Jag är less på att producera text. Fem år på universitet kan suga musten ur de flesta och att två av mina år inneburit ett ständigt fördjupande i svenskämnet gör det inte bättre. Läsa, skriva och analysera om och om och om igen...
Men; som ett ljus i mörkret, en blixt från klar himmel anlände idag en oväntad M-O-T-I-V-A-T-I-O-N.
Mitt under vår gruppdiskussion kring Robinson Crusoe och Mr. Foe fick jag ny kraft och en oerhörd lust att gräva mig djupt djupt in i sönderanalyserandets värld. Jag gick in för detta så till den milda grad att jag helt plötsligt var nyfrälst på upplysningens tankar och Daniel Defoes kopplingar till detta som upplysningens stora epokdragare.
Nu när jag sitter här på min kammare vet jag att jag återigen blivit upplyst. Upplyst av att jag än en gång insett att jag valt rätt yrke. Jag brinner för det här trots att motivationen tryter.
Förutom bristande motivation känns min tillvaro rätt bekymmersfri för tillfället. Det som mest upptagit mina tankar den senaste tiden är vad man skriver i en bok så fin att ingenting duger att fylla den med. Bloggen använder jag istället för dagbok och min bristande fantasi hejdar mig från att skriva poesi eller noveller. Det känns fel att fylla en så vacker utsida med konstiga funderingar och halvfärdiga krönikor och detta är nog vad jag möjligen klarar av att prestera utom universitetets väggar.
Idag har jag ett tips till alla som funderar på att använda diadem i håret:
Ta inte ett för tajt och nytt diadem då du planerar att tänka mycket, exempelvis då du ska djupanalysera böcker. Jag tror att hjärnan spänner ut sig av allt tänkande så diademet liksom blir för litet och trycker på din hårt arbetade hjärna! Ajaj...
Dagens citat: Vi kan oftast göra mer för andra genom att rätta till våra egna brister snarare än att peka ut andras.
- Francois Fenelon
Less på vardagen...
En månad har gått sedan jag skrev sist. Sensommaren har övergått till riktig höst. Det eviga pusslandet för att får dagarna att gå ihop har börjat. Mörkret har blivit mörkare och regnet mer ihållande.
Jag avundas Ida som är på äventyr i ett varmt Egypten, jag vill också iväg på äventyr! Nu är det i och för sig bestämt; det blir nyår utomlands men ändå... nyår är långt bort.
Ny klass i höst, sista poängen i svenska och sen räknas jag som en riktig svensklärare. Jag är dock så otroligt trött på det eviga klassbytandet. Under de fyra år jag läst har jag hunnit byta klass MÅNGA gånger, och JA, man träffar en massa trevligt folk men jag skulle hellre hänga med samma lite längre. Jag är en anhängare av ordning, att byta klass är inte bra ordning utan snarare en röra av folk hit och dit.
Jag är redan less på vardagen, less på att planera in och hinna med. Tänk om jag kunnat strunta i allt och bara gjort vad jag vill! Då skulle jag ta en tripp till Göteborg och kolla in hur Ida bor. Sen skulle jag ge mig vidare ut i världen till pyramidernas förlovade land där andra Ida håller till.
Det är konstigt hur man kan se olika delar av livet som i en dimma. I går kväll låg jag och tänkte på den tid jag bodde i Halmstad. Den första delen känns avlägsen men jag minns att jag hade kul. Den senare delen då jag mådde dåligt utan att egentligen veta om det minns jag som en dimma. (Kanske av den anledningen att jag mådde dåligt) När jag tänker tillbaka är jag väldigt glad över att jag flyttade hemåt igen. Jag vill inte ens fundera på hur livet hade sett ut om jag hade stannat.
Jag har, med koppling till det som var, börjat fundera på om inte Övik är ett alternativ för framtiden, hade helst stannat i Umeå men med tanke på jobbsituationen blir det svårt. Men, även om Övik inte är fantastiskt har jag iallafall mina närmaste där och i närheten. Dessa saknade jag i Halmstad och har med tiden insett hur mycket det betyder för mig att ha trygga relationer i min närhet. Varför ska jag ha hundra halvkompisar om jag kan ha ett fåtal riktigt bra? Varför ha familjen långt bort när den kan vara nära?
Detta är kanske självklara tankar för många men jag har, allt för länge, varit av uppfattningen att man lyckas om man vågar ge sig av...
Dagens citat: Låt inte gårdagen ta för stor del av dagen. (Indianskt ordspråk)