Jag hjärta nördar
En av de mest befriande sakerna med att bli äldre och att närma sig "vuxenvuxen" är att det är mer ok att vara töntig. Under en lång period i livet gör man allt för att undvika detta eftersom töntig är lika med döden. Under den perioden var det viktigt att vara "mogen" och att bete sig "moget"; det vill säga inte töntigt. Lustigt nog innebär den riktiga mognaden bland annat att våga vara töntig - något som jag anammar allt oftare! Jag orkar inte bry mig lika mycket längre; skitsamma om jag sitter med keps och pappa-posé på kepsen i en brasse mitt bland tvättbrädsmagar på Öland, jag är ju nöjd.
Min töntighet sträcker sig även till att jag älskar allt vad nörderi heter. Det vill säga; människor som är totalt insnöade på töntiga saker. Själv gillar jag runstenar och att bläddra i antologier med noveller och korttexter anpassade för undervisning i svenskämnet. Favoritnovellen i dag är Tove Janssons Det osynliga barnet. ♥
Vid ett av dagens möten med en B-kurs elev talade jag mig varm om Karin Boyes Kallocain och såg den stackars pojkens skeptiska blick, han tyckte uppenbarligen att han just hade fått lärarkårens största tönt på halsen. Jag tror dock att jag räddade mig lite genom att avsluta mitt hyllningstal med; jo så tycker jag men jag är ju också lite av en nörd på sånt här... Pojken såg då lugnare ut och log lite artigt.
Karlevistenen på Öland - rest omkring år 1000
Så här glad är jag över att få TA på den!!!
Min töntighet sträcker sig även till att jag älskar allt vad nörderi heter. Det vill säga; människor som är totalt insnöade på töntiga saker. Själv gillar jag runstenar och att bläddra i antologier med noveller och korttexter anpassade för undervisning i svenskämnet. Favoritnovellen i dag är Tove Janssons Det osynliga barnet. ♥
Vid ett av dagens möten med en B-kurs elev talade jag mig varm om Karin Boyes Kallocain och såg den stackars pojkens skeptiska blick, han tyckte uppenbarligen att han just hade fått lärarkårens största tönt på halsen. Jag tror dock att jag räddade mig lite genom att avsluta mitt hyllningstal med; jo så tycker jag men jag är ju också lite av en nörd på sånt här... Pojken såg då lugnare ut och log lite artigt.
Karlevistenen på Öland - rest omkring år 1000
Så här glad är jag över att få TA på den!!!
Så kom den.
Tiden går för tillfället långsamt. Jag har börjat jobba igen, det känns bra. Jag är en vän av ordning och gillar därför rutiner.
Rutiner är bra på många sätt, speciellt för en sådan person som jag, med rutiner hinner man inte tänka lika mycket.
Jag misstänkte att döden som jag räds mest av allt såsmåningom skulle hinna i fatt mig och nu har den kommit. Lurande likt en skugga smög den sig fram och tog oväntat någon, enligt mig, för tidigt. Jag gillar aldig att överrumplas och detta är inget undantag. Hjärnan har svårt att bearbeta. Ena stunden tänker jag att döden bara lurat mig, nästa vet jag att den nog aldrig gör sådant. Jag tänker på begravning; den värsta av tillställningar. Kollektivt smörvlande är ingenting för mig, det sluts i mitt inre och alla sinnen stängs av. Jag mår illa av tanken att andra tror sig dela min sorg; visst är det en egoistisk tanke men så är det. Jag vill helst inte gå alls även om jag nu borde på grund av familjebanden. Jag föredrar att inte gå på begravningar för människor som har andra närmast sörjande - jag kan sörja ändå utan att försöka dela andra människors smärta. Jag kan visa deltagande på mitt håll, på andra sätt. Det plågar mig just nu, jag vet inte vad som är bäst. Att gå och må illa eller att stanna hemma och därmed göra släkten fundersam? Men mest av allt vill jag stänga, släcka och sova.
Rutiner är bra på många sätt, speciellt för en sådan person som jag, med rutiner hinner man inte tänka lika mycket.
Jag misstänkte att döden som jag räds mest av allt såsmåningom skulle hinna i fatt mig och nu har den kommit. Lurande likt en skugga smög den sig fram och tog oväntat någon, enligt mig, för tidigt. Jag gillar aldig att överrumplas och detta är inget undantag. Hjärnan har svårt att bearbeta. Ena stunden tänker jag att döden bara lurat mig, nästa vet jag att den nog aldrig gör sådant. Jag tänker på begravning; den värsta av tillställningar. Kollektivt smörvlande är ingenting för mig, det sluts i mitt inre och alla sinnen stängs av. Jag mår illa av tanken att andra tror sig dela min sorg; visst är det en egoistisk tanke men så är det. Jag vill helst inte gå alls även om jag nu borde på grund av familjebanden. Jag föredrar att inte gå på begravningar för människor som har andra närmast sörjande - jag kan sörja ändå utan att försöka dela andra människors smärta. Jag kan visa deltagande på mitt håll, på andra sätt. Det plågar mig just nu, jag vet inte vad som är bäst. Att gå och må illa eller att stanna hemma och därmed göra släkten fundersam? Men mest av allt vill jag stänga, släcka och sova.