Dark side of Cinderella

Mitt huvud är fullt av funderingar. Huvudet snurrar och ingenting är i ordning vilket troligen beror på att jag steg upp 04.50 för att jobba kl 06.00 imorse. Men för en gångs skull känns det som att det inte spelar någon roll att allt är i oordning, en annan känsla har tagit över och jag tror att den sitter i magen. Långt långt där inne känner jag något, den är svårt att ta på; alltså känslan och vad det är men den finns där.
Jag tror att det kan vara någon sorts förväntan eller en lyckokänsla, kanske är det till och med båda!

Jag brukar känna en svag förväntan inför hösten, jag har alltid tyckt om början av hösten då man får ta på sig en extra tröja, tända ett ljus på kvällen och bara mysa. Men, för att återkomma till saken så är den här känslan lite annorlunda. Jag anar dock att den kan kopplas samman med en person, mer än så spekulerar jag inte i saken.

Från det ena till det andra så spenderade jag min förra lördagskväll i paradiset! Inte varje kväll man gör det inte... När jag kommit ner på jorden igen fick jag veta att paradiset egentligen hette Zinkensdamms IP och låg på söder i Stockholm men vad gör det när lyckan är fullkomlig? Jag var inte där ensam, Lars Winnerbäck var också där och han sjöng för mig. Den där ovanliga känslan av fullständig lycka smög över mig då han sjöng "Kom Änglar" och någon höll min hand.

Som du kanske har förstått, jag är hos dig igen
Jag försvann ett tag på vägen, men jag sakna´ dina sinnen Det har varit tungt och grått, jag är frusen än När livet sköljde bort oss och vi glömde våra minnen Och som du kanske redan vet, jag är oslagbar
Jag far hellre framåt mot min vilja, än jag vänder Och du är sval, sen blir du het, du har känslorna kvar Dom här väggarna rasar och jag undrar vad som händer Du har dina moln, och jag kan inte skingra dom, kan inte låta dom va
Jag har mina ord, som du sa Och som du kanske redan hört, jag blir aldrig klar
Jag är hos dig igen, som du kanske redan hört...

Det var nog en månad sedan jag var inne på min blogg sist, en månad som jag spenderat på resande fot. Mycket angenämt men svårt att säga mer än så. Jag har funderat på det och försökt berätta men det känns som om minnet inte kommit i fatt mig ännu, jag antar att det kommer snart.
Jag vet att jag funderade på många saker under resan, man fick  tid med det under långa tågresor och väntande på stationer. Dels funderade jag, som så många gånger förr, på den snefördelning som finns i vår värld. Som blåögd norrlänning slogs jag dag efter dag av ångest då jag såg tiggarna på gatorna. De unga kvinnorna, barnen och gamla männen. Illamåendet steg inom mig då jag besökte Vatikanen i all sin prakt och därefter mötte tiggande barn strax utanför. Dubbelmoralen var mer tydlig än någonsin.

Jag känner mig ovanligt tom på funderingar, kanske för att jag för första gången på länge är rätt avslappnad. Jag har inte haft klocka på över en månad och jag tror att jag är rätt nöjd med tillvaron. Jag har aldrig förstått mig på mig själv och gör det naturligtvis inte nu heller men något säger mig att jag, som sagt, är ganska nöjd.

Hösten närmar sig långsamt, nog luras vi lite av de redan nu gula träden men jag antar att en torr sommar gör sitt. För min del är det inte träden utan vinden som skvallrar om höst. Jag har alltid gillat hösten sådär i början av den. Allt blir lite mörkare, lite kyligare, lite friskare men mycket mysigare! (Som den skolnörd jag är längtar jag dessutom lite till skolstarten.)
För tillfället har jag dock sommarlov, tiden går lagom långsamt och dagarna fylls av nästan ingenting...