Dark side of Cinderella

Tiden bara rinner iväg, nyss var det måndag och imorgon är det torsdag. Snart är det midsommar och sen är det jul.
Nyss var jag 15 och nu är jag snart 23. För nästan exakt ett år sedan var jag nyinflyttad i en två i Tomteland och nu bor jag kollektivt på en höjd. Tiden år fort, alldelses för fort.
Märkligt är att jag, trots en känsla av tidsbrist, alltid är rastlös och vill sysselsätta mig för att utyttja tiden till max. Någon borde förklara för mig att just detta kan vara en orsak till att jag tycker att tiden rinner iväg. 

En enda gång, (vad jag kan minnas) har jag legat stilla på en plats och njutit av att bara ligga där utan att göra någonting annat. Jag låg då i en jättelik hängmatta i en trädgårdspark i Skåne, det var sommar, blå himmel och stilla. Ur ett lusthus i närheten hördes klassisk musik. Jag låg där helt ensam och jag minns att jag tänkte att det här är ett ögonblick av total lycka, ett ögonblick som du troligtvis aldrig upplever igen. Åtminstone inte på samma vis. 

Ibland funderar jag på om man borde bli religiös. Då menar jag inte "betalar kyrkoskatt-religiös" utan riktigt jävla stenhårt troende. Dessa människor påstår sig ha hittat något som jag nog inte har. En trygghet, något att luta sig mot och aldrig ifrågasätta. Men så tänker jag igen och inser att jag nog inte passar som riktigt jävla stenhårt religiös. Dessutom går det nog inte att bara bestämma sig för att bli det, jag antar att det är en fördel att faktiskt tro också. Nog tror jag på lite av varje men jag gillar inte känslan av att vara låst till en tro när det finns flera olika att välja och vraka bland.

Det är lustigt; jag vet aldrig vad min blogg kommer att handla om när jag börjar skriva, jag blir alltid lika överraskad när jag läser efteråt... (skriver alltid rubriken sist av denna anledning)

Dagens låt: The Cranberries "Just My Imagination"
Dagens i-landsproblem: (Ett citat får stå för dagens problem) "Är du säker på att du saknar det du söker?"
 -okänd

Jag har insett att jag, i min blogg, ofta gnäller på att andra människor deppar. I samma veva som jag insåg detta slog det mig att jag ofta skriver när jag är på mitt mindre ljusa humör.. så vad har jag för rätt att klaga? Alla har rätt att deppa och beklaga sig, det är att ångest är "inne" jag inte gillar.

Hur som helst; idag är jag glad.
Jag är faktiskt glad för det mesta, blir rätt sällan ledsen. Är dock bekymrad ofta och kan grubbla i timmar över vart världen är på väg.
Men som sagt; glad är jag. (jag har en otrolig förmåga att göra en kort historia til världens längsta utlägg)
Det är skönt att känna att jag är otroligt nöjd över mitt yrkesval. Jag överväldigas av den känslan varje gång jag har VFU och det känns lika bra varje gång. Jag gick hem tidigt idag för att kunna se en film som jag ska använda på en lektion till veckan och när jag satt på bussen hem kändes det faktiskt trist att åka. Tro det eller ej men jag ville stanna kvar i skolan! Jag har ingen aning om vad jag kunde gjort om jag stannat kvar eftersom det enda jag akut behöver göra är att se filmen...men, ändå kände jag för att vara där.
Tänk att man kan fästa sig vid en miljö där halvvuxingar springer runt och slåss och fjantar, där kuk och bög är vanliga ord att kalla varann och där du får vråla minst tre gånger för att de överhuvudtaget ska lyssna i fem minuter. Vad är det egentligen man tycker om i denna miljö?
Jag försöker verkligen komma på ett svar men jag har inget, allt jag vet är att jag mer än gärna viger mitt liv (och en jävla massa pengar i studielån) för att försöka banka in lite vett i huvudet på dessa varelser...

Jo så är det. Den självvalda ensamheten svider lite. Jag antar att man vänjer sig, som med allt annat.
När man just flyttat kan man vakna på morgonen och fundera vart man är, det tar lite tid att vänja sig vid ett nytt ställe. Då jag vaknade i torsdagsmorse och sömnigt tittade ut genom fönstret upptäckte jag en skog som inte funnits där kvällen innan. Under en kortkort stund (som alltid känns lång) funderade jag på hur i hel... skogen hamnat där. Då min trötta hjärna knakade igång insåg jag att: 1. Det var ingen skog utan några tallar. 2. Tallarna hade stått där hela tiden, antagligen mycket längre än jag levt, och 3. Det var kväll och mörkt då jag senast tittat ut vilken förklarade att jag inte sett "skogen".
De senaste dagarna har jag funderat mycket på hur det kommer sig att vissa människor hittar varann och passar ihop. Är det kemi eller en fråga om att man anpassar sig när man tycker om att umgås med en person? Jag menar då både kompisar och pojk/flickvän.
Anpassar man sig lättare till en "partner" än en kompis eller tvärtom? Jag tror att det är svårare att hitta en vän för livet än en partner, kanske för att man anpassar sig mer för att passa ihop med den man blir kär i. Man förväntar sig liksom att kompisar ska ta mig för den jag är och dessutom kan man välja tidpunkter att träffa dem på ett sätt man oftast inte gör med en pojkvän. Förhoppningsvis hittar du både en partner och kompisar som tar dig för vem du är men oavsett kommer jag återigen tillbaka till min fråga; är det kemi eller inte?
I lördags pratade jag med en trevlig typ som sa att han var helt tillfreds med sin tillvaro. Han trivdes med och älskade sitt liv.
Hur ofta hör man någon säga det?
I ett samhälle där det är "inne" att tala om hur dåligt man mår och vilken ångest man har bör en lycklig person spännas fast vid en påle på torget för offentlig förnedring. Spotta på den lycklige, han är inte normal!
All heder åt honom som fick mig att närmast sätta orden i halsen då jag inte fick besvara hans svar på "hur är läget" med ett tomt tröstade "det ordnar sig".
Har jag blivit miljöskadad? Har jag tappat tron på att lyckliga människor finns?

Dagens låt: ööö...det står still, har jobbat natt. Ge mig ett förslag någon!
Dagens i-landsproblem: Bombattentat till följd av en dansk tecknares brist på inspiration.