Dark side of Cinderella

Nä gott folk, det är allt bra nice att jobba! Välförtjänta pengar på kontot den 27! Inget lån här inte!
Tyvärr ska ju det gamla plugg-lånet tillbaka men det är smällar man får ta. :-)
Känner mig på gott humör trots snörusket och en lång arbetsdag, bara att packa grejerna och dra på träning. I dag hann jag vara hemma i nästan en timme. Man ska inte vara kinkig...

Jag har märkt att allt fler av mina kurskamrater från förr får jobb, det tyder på att livet inte är allt för orättvist och att man börjar bli vuxen på riktigt. På sätt och vis känns det som det var igår som jag cyklade genom Halmstads centrum för att snedda över gatan med myrorna på hörnet, förbi fruktaffären och upp i S port vid Viktoriaparken. Men, å andra sidan känns det som allt detta skedde för en evighet sedan. Alla nollning, alla fester, alla förmiddagar på högskolan och torsdagsmornar med bakfylla är historia.
Häromdagen lyssnade jag, som så många andra dagar, på den bekante herrn L. Winnerbäck och började då fundera över min relation till hans låt "hugger i sten". Jag uppfylls ofta av en rätt märklig känsla i samband med lyssning av denna låt. Nu har jag kommit fram till att jag har ett hat-kärleks-förhållande till "hugger i sten". Min analys av situationen är följande:
1. Den förknippas med ett konstigt tonårsförhållande för länge sedan i en annan del av ...... I detta involveras balkonger, kusiner och lyckoruskänslor ala tonåring.
2. Den förknippas med te i en skinnsoffa mitt emot Viktoriaparken i en stad långt ifrån mammas trygga bo. I detta involveras två modiga men hemlängtande studenter, för mycket vin ur tetrapack och en känslomässig bergodalbana på väg mellan glädje och ledsamhet.
3. Den förknippas med en nutid av självbetraktelse och tillbakablickar i en lägenhet med havsutsikt. I detta involveras jag själv, en mer rofylld tillvaro men med en samtidig längtan efter ?

Dessa tre punkter sammanställs i en blandad känsla; jag tycker om låten men kan inte lyssna utan en viss eftertanke.
För övrigt längtar jag efter våren, jag ser fram emot en resa till Prag och hoppas på en liten tripp till Stockholm.

Det lugna januarilunket har speedat upp till en hastig dans av måsten. Dansen svänger på rätt bra och verkar fast besluten att inte lämna mig utan ett leende på läpparna...
Nog med gåtor; jag har ett nytt jobb som gör att tiden går nästan för fort. Idag saknar jag dock min gamla arbetsplats eftersom jag just haft nöjet att avnjuta mina forna elevers avslutningsrevy, oj vad bra den var!! Jag är så otroligt imponerad över vilka talanger de sitter och lurar på.
Min jobbresa sträcker sig från högstadiet till Komvux vilket är ett stort hopp på flera sätt. För det första är mina nya elever inte tonåringar utan vuxna. För det andra har majoriteten av dem inte svenska som modersmål och för det tredje är merparten av dem universitetsutbildade i sina hemländer. Min passion för det svenska språket har dock aldrig varit större än nu genom denna största av alla utmaningar jag ställts inför.
Ena dagen handlar min undervisning om att kunna lägga orden i rätt ordning i munnen och nästa dag handlar den om att välja rätt språk till rätt målgrupp inom ramen för det journalistiska skrivandet.
Men visst saknar jag att tjata på tonåringar; jag saknar mina rara äldre kollegor som tog hand om mig som mormödrar och jag saknar gemenskapen bland personalen.
Till min tröst har jag den enorma erfarenhet vilken jag får nu och, inte att förglömma, alla fantastiska människor som ger mig inblick i andra kulturer än den jag är van vid.

För tillfället står tiden allt annat än stilla, ett nytt jobb gör att dagarna susar förbi.  Allt det nya skapar en hel del funderingar, många av dem kommer troligen att luftas här. Men inte nu, inte idag.
En av mina kissemissar tog ett sista djupt andetag i mina armar under kvällen. Jag är lättat att hon inte lider mer men känner mig tom av ledsamhet.

Det finns personer som helt enkelt kan ta musten ur oss, sådana som inte går att skydda sig mot och som stjäl all energi.
Jag känner mig utpumpad.