Dark side of Cinderella

Tiden går för tillfället långsamt. Jag har börjat jobba igen, det känns bra. Jag är en vän av ordning och gillar därför rutiner.
Rutiner är bra på många sätt, speciellt för en sådan person som jag, med rutiner hinner man inte tänka lika mycket.
Jag misstänkte att döden som jag räds mest av allt såsmåningom skulle hinna i fatt mig och nu har den kommit. Lurande likt en skugga smög den sig fram och tog oväntat någon, enligt mig, för tidigt. Jag gillar aldig att överrumplas och detta är inget undantag. Hjärnan har svårt att bearbeta. Ena stunden tänker jag att döden bara lurat mig, nästa vet jag att den nog aldrig gör sådant. Jag tänker på begravning; den värsta av tillställningar. Kollektivt smörvlande är ingenting för mig, det sluts i mitt inre och alla sinnen stängs av. Jag mår illa av tanken att andra tror sig dela min sorg; visst är det en egoistisk tanke men så är det. Jag vill helst inte gå alls även om jag nu borde på grund av familjebanden. Jag föredrar att inte gå på begravningar för människor som har andra närmast sörjande - jag kan sörja ändå utan att försöka dela andra människors smärta. Jag kan visa deltagande på mitt håll, på andra sätt. Det plågar mig just nu, jag vet inte vad som är bäst. Att gå och må illa eller att stanna hemma och därmed göra släkten fundersam? Men mest av allt vill jag stänga, släcka och sova.