Dark side of Cinderella

I bland får jag uppfattningen om att min käraste tror att vi för evigt är samma personer som vi alltid varit. Vi träffades för första gången under gymnasietiden - jag var 17 år. Den jag var då är jag inte nu, egentligen inte ens nära. Han verkar dock, då och då, tro att detta fortfarande är vem jag är. Det stör mig, det gör mig ledsen och det gör mig bekymrad. Vill han leva i det förgångna med denna jag var då, en person jag inte ens identifierar mig med idag? Mitt dåvarande jag är dessutom en person jag är kluven till. Mina positiva egenskaper var att jag var orädd, impulsiv och öppen för allt och alla. Jag var fri.
Mina negativa egenskaper var ett regält tilltaget självförtroende (som kunde gå till överstyr) en hänsynslöshet och en egoism. Ingen av dessa egenskaper finns kvar i dag - åtminstone inte i samma dos. Känslan av odödlighet har övergått i en rädlsa för döden och en längtan efter något mer än den frihet som ungdomen erbjuder.
Det senaste årets mörker har öppnat sig något och fått svar i form av ett elakt främmande objekt som växte i min kropp och tog över känslorna. Nu är det borta och humörbalansgången börjar sakta men säkert stabiliseras. Jag känner att jag kravlar mig ur detta som en person ännu längre i från den 17åring jag en gång var. Men frågan är vem?