Jag är glad att jag minns min första deo och inte min brors avrättning
Klockan är 16.20, det är fredag och här sitter jag vid skrivbordet på mitt jobb! Nationella proven ligger i högar på mitt skrivbord - helt klart nackdelen med mitt jobb som svensklärare. Jag vill ändå inte byta; ifall någon undrar.
Ska sanningen fram så sitter jag här för att jag väntar på att L&P ska plocka upp mig och ta mig söderut. Tyvärr inte längre än till Västerås; där väntar suprisepartaj för S som fyllde stort förra helgen. Tråkigt nog kunde inte hela gänget följa med - men bättre några än inga!
Idag har jag lyssnat på en elev som berättade om hur gerillan tog hans stora lantbruk i Colombia. För någon dag sedan berättade en ung kille om hur han suttit fängslad i Syrien i 9 månader, han visade även ett stort knivhuggsärr på magen orsakat av en polis. En kvinna har gråtit för att hon är orolig för familjen som finns kvar i Irak och för att hon inte kan göra sig förstådd - hon är frustrerad över sina problem med språket.
Själv har jag svårt att förstå att vi lever i samma värld. Jag undrar också - är världen en god eller en ond plats? Om vi räknar i procent, hur många procent är då god respektive ond? Ibland tror jag att det onda är överrepresenterat.
Tänk om världens mäktiga män (ja, män) kunde träffa alla dessa vanliga människor och se hur de påverkas av krigen och konflikterna som råder. För det är vanliga människor som skadas av det onda - alla de som själva inte gjort något ont. De som tvingas fly sina hem, arbeten och land för att det inte längre finns någon trygghet och framtid för deras barn.
Det är dessa människor som gör att jag numer följer nyhetsrapporteringen från Irak eller Colombia med spetsade öron. Konflikterna som annars endast fladdrade förbi i media har fått ansikten - ansikten märkta av sorg och oro inför framtiden och pågrund av upplevelser i dåtiden. Det är beundransvärt hur dessa människor orkar vara så tacksamma och glada trots allt de bär på och kämpar med.
Jag tror att jag då och då, för mitt eget bästa, blockerar intrycken när jag inte klarar av att ta in och bearbeta mer av det som är jobbigt och svårt att ta i. Häromdagen kom jag på mig själv att minnas min första deodorant mitt i ett möte med integrationsenheten. Minnet kom smygande och tog över min hjärna och min lyssningsförmåga. Jag var 10 eller 11 år och hade precis upptäckt några ljusa hårstrån i armhålorna - det var sommarlov och mamma köpte min allra första deo till mig. Förpackningen var vit och av märket Barnängen eller Änglamark - parfymfri och allergivänlig. Detta kan tes som tråkigt men för mig var det ett stort kliv mot att bli vuxen. Det är märkligt för under flera år önskade jag mig en full necessär; jag ville ha som mamma - krämer, smink osv. Den fullständiga lyckan var när hårsprayen gjorde deodoranten och tandborsten sällskap!
I dag är min önskan omvänd. Jag suckade tungt när jag, hårdhänt, pressade ner necessären i en ändå fullpackad väskan i går kväll. Tänk då man bara hade deo, tandborste och hårspray! Den tiden kommer aldrig igen, S påpekade dessutom nyligen att det är dags att börja fundera på åldersförebyggande ögonkräm. Ännu en burk i samlingen och en tyngd på mitt redan dåliga konsumtionssamvete.
Ska sanningen fram så sitter jag här för att jag väntar på att L&P ska plocka upp mig och ta mig söderut. Tyvärr inte längre än till Västerås; där väntar suprisepartaj för S som fyllde stort förra helgen. Tråkigt nog kunde inte hela gänget följa med - men bättre några än inga!
Idag har jag lyssnat på en elev som berättade om hur gerillan tog hans stora lantbruk i Colombia. För någon dag sedan berättade en ung kille om hur han suttit fängslad i Syrien i 9 månader, han visade även ett stort knivhuggsärr på magen orsakat av en polis. En kvinna har gråtit för att hon är orolig för familjen som finns kvar i Irak och för att hon inte kan göra sig förstådd - hon är frustrerad över sina problem med språket.
Själv har jag svårt att förstå att vi lever i samma värld. Jag undrar också - är världen en god eller en ond plats? Om vi räknar i procent, hur många procent är då god respektive ond? Ibland tror jag att det onda är överrepresenterat.
Tänk om världens mäktiga män (ja, män) kunde träffa alla dessa vanliga människor och se hur de påverkas av krigen och konflikterna som råder. För det är vanliga människor som skadas av det onda - alla de som själva inte gjort något ont. De som tvingas fly sina hem, arbeten och land för att det inte längre finns någon trygghet och framtid för deras barn.
Det är dessa människor som gör att jag numer följer nyhetsrapporteringen från Irak eller Colombia med spetsade öron. Konflikterna som annars endast fladdrade förbi i media har fått ansikten - ansikten märkta av sorg och oro inför framtiden och pågrund av upplevelser i dåtiden. Det är beundransvärt hur dessa människor orkar vara så tacksamma och glada trots allt de bär på och kämpar med.
Jag tror att jag då och då, för mitt eget bästa, blockerar intrycken när jag inte klarar av att ta in och bearbeta mer av det som är jobbigt och svårt att ta i. Häromdagen kom jag på mig själv att minnas min första deodorant mitt i ett möte med integrationsenheten. Minnet kom smygande och tog över min hjärna och min lyssningsförmåga. Jag var 10 eller 11 år och hade precis upptäckt några ljusa hårstrån i armhålorna - det var sommarlov och mamma köpte min allra första deo till mig. Förpackningen var vit och av märket Barnängen eller Änglamark - parfymfri och allergivänlig. Detta kan tes som tråkigt men för mig var det ett stort kliv mot att bli vuxen. Det är märkligt för under flera år önskade jag mig en full necessär; jag ville ha som mamma - krämer, smink osv. Den fullständiga lyckan var när hårsprayen gjorde deodoranten och tandborsten sällskap!
I dag är min önskan omvänd. Jag suckade tungt när jag, hårdhänt, pressade ner necessären i en ändå fullpackad väskan i går kväll. Tänk då man bara hade deo, tandborste och hårspray! Den tiden kommer aldrig igen, S påpekade dessutom nyligen att det är dags att börja fundera på åldersförebyggande ögonkräm. Ännu en burk i samlingen och en tyngd på mitt redan dåliga konsumtionssamvete.
Kommentarer
Postat av: Goatboy
Lite extra tyngd på "män" såg jag... Du har förvisso rätt, men än mer synd, tycker jag, är att de kvinnor i politiken som faktiskt syns och hörs, och besitter makt t ex, Maud Olofsson och Condolezza Rice, är dummare än tåget.
Må så vara att det kanske är dåliga exempel, men som sagt, dom syns och hörs...
I övrigt är jag mest bara lite avis på din Prag-resa. Därav purkigheten, kanske, hehe.
Vad ondska beträffar, är jag numera säker på att den existerar. Jag definierar den såsom handlingar utförda som orsakar lidande, oavsett om personlig vinning finnes eller ej. Sadism, upphöjt några tiopotenser, typ...
Trackback