Dark side of Cinderella

Det är konstigt hur mycket man identifierar sig med sitt yrke. Jag jobbar inte bara som lärare, jag ÄR lärare. Mina kära lagkamrater har tagit fasta på detta och mobbar mig i ett för att jag tydligen har vissa lärardrag som jag inte visste själv - typ att jag inte vill ha hög musik i omklädningsrummet klockan 07.00 en lördagsmorgon (lärardrag??). Två andra kompisar känner press inför att skicka sms till mig eftersom jag inte förkortar ord och de känner att de bör göra detsamma. Märkligt; som att jag inte skulle svara eller tyst för mig själv dömma dem till ett evigt IG.
Jag undrar om känslan av att vara ett med sitt yrke försvinner med åren, kanske är det bara de första trevande stegen som ger mig denna känsla. Jag tänker ofta att eleverna måste se mig som en riktig nörd när jag lyckligt förkunnar min kärlek till Romantiken med Mary Shelleys Frankenstein som topplistetta. Jag minns en friluftsdag när en pojke i nian skeptiskt tittade på mitt pannband och frågade ;  har du gjort det där själv eller? Jag, något förvirrad; nä hurså?
pojke; ja men det är ju runor på - du är ju helt galen i sånt! Jag ska be om att få meddela att pannbandet var köpt på Stadium och skulle vara häftigt men det var det tydligen inte; jag var alltså en runskrifts-älskande svensknörd i skidbacken. Det är bara att inse att mina dagar som någorlunda vild och galen är absolut förbi.
En liten glädje i olyckan är att mina lyckliga kärleksförklaringar till svenskans alla ämnesområden verkar gå hem hos mina elever, entusiasm smittar av sig.