Dark side of Cinderella

Jag spatserade på Stockholms gator i helgen. Eller rättare sagt småsprang för att hinna med i tempot på en överfull Drottninggata. Jag hann njuta lite av gamla stan, det gäller att titta upp eller ner för att se mesta möjliga av gamla byggnader och minsta möjliga av turistbutiker. För att kort sammanfatta var det en lagom dos av något som kan bli alldeles för mycket. Jag gillar Stockholm i lagom mängd, jag är nog jävligt lagom. Det gäller att stryka medhårs. Fan va tråkigt men ack så bekvämt.
Imorse fick jag frågan om jag gillar melodifestivalen. Ajaj vad jag slingrade mig! Njo jag tittar ju men lyssnar.. nejnej inte mycket, inte min stil men visst var hon lite svängig Bengtzing. Jag sviker mig själv sakta men säkert, faller in i kappan som vänder sig efter vinden. Förbannelse över läraryrket som fostrar mig in i en värld av objektivitet och politisk korrekthet. Snart är jag som kungen, hejja demokratin men död och förbannels över mig om jag yppar åsikter om verkligheten! Fast melodifestivalen som verkligheten? Nä jag vet inte.

Millencolin släpper en ny skiva i dagarna, Dolly har gjort det igen och Plattan hade rockkväll i fredags. Kanske finns det en morgondag för oss andra också...