Kom hem nu!
Höst
Tillvaron är orange, grön, brun och gul.
Man vill gå ut och fotografera hela världen med sina ögon, alltid bära med sig ett höstlövsträd inom sig!
Idag är en bra dag; Winnerbäcks nya skiva kom med posten och solen lyser faktiskt ute. Frånvaron av ett fast jobb är inte lika påtaglig idag som alla andra dagar.
Helgen bjöd på kräftskiva i sällskap av alla som jag tycker bäst om. Kräftorna glodde som vanligt med anklagande ögon och jag åt bara en skjärt som redan var fixad; jag har stora problem att äta sådant som glor på mig. Det bästa var att det som vanligt även var en massa annan god mat och supermysig stämning hela kvällen!
Jag lämnade Övik för ca 6 år sedan för att plugga vilket jag nu gjort och återvänt; åtminstonde för en stund. Det märkliga är att ingen annan verkar ha gjort som mig och återvänt. Jag strosade runt inne i stan idag och tänkte om och om igen att jag inte känner igen någon jag möter. För 6 år sedan kände jag igen (nästan) alla jag mötte, nu känner jag mig som en främling i min egen hemstad, omgiven av folk jag inte visste fanns.
Jag verkar ha missat konceptet dvs lämna stan för gott eller stanna och bilda familj. Min önskan med att flytta hem var (förutom jobb) att hinna med en bokcirkel men vem ska jag fråga? Halsduks- och skinnjacksungarna eller A-lagarna? Kunskapen om litteratur hos dem är nog ungefär lika.
Det ska till att börja vara rastlös igen, inte så konstigt när jag aldrig vet hur en vecka ska bli. Jag vill åka iväg! Helst till en stad, Prag, Paris eller varför inte New York!? Vid tillfällen som dessa förbannar jag Norrlands avstånd till övriga världen. Bodde jag fortfarande söderut vore det en lätt match att bara dra ut i Europa. Det händer att jag saknar att bo i en större stad med ett större utbud av både göromål och människor. Men å andra sidan gillar jag inte tanken på att vara en droppe i havet, det får mig att tappa fotfästet. Jag antar att jag tror att det är svårare att hitta en mening med sig själv på en större plats. Mitt ego behöver klamra sig fast vid tanken att man behövs.
Just nu:
Hyllar jag: Höst höst och mer höst!
Ser jag fram emot: En julresa till Hemavan
Saknar jag: ♥, rutin i tillvaron
Lyssnar jag på: "Kom hem nu" - L. Winnerbäck
Tillvaron är orange, grön, brun och gul.
Man vill gå ut och fotografera hela världen med sina ögon, alltid bära med sig ett höstlövsträd inom sig!
Idag är en bra dag; Winnerbäcks nya skiva kom med posten och solen lyser faktiskt ute. Frånvaron av ett fast jobb är inte lika påtaglig idag som alla andra dagar.
Helgen bjöd på kräftskiva i sällskap av alla som jag tycker bäst om. Kräftorna glodde som vanligt med anklagande ögon och jag åt bara en skjärt som redan var fixad; jag har stora problem att äta sådant som glor på mig. Det bästa var att det som vanligt även var en massa annan god mat och supermysig stämning hela kvällen!
Jag lämnade Övik för ca 6 år sedan för att plugga vilket jag nu gjort och återvänt; åtminstonde för en stund. Det märkliga är att ingen annan verkar ha gjort som mig och återvänt. Jag strosade runt inne i stan idag och tänkte om och om igen att jag inte känner igen någon jag möter. För 6 år sedan kände jag igen (nästan) alla jag mötte, nu känner jag mig som en främling i min egen hemstad, omgiven av folk jag inte visste fanns.
Jag verkar ha missat konceptet dvs lämna stan för gott eller stanna och bilda familj. Min önskan med att flytta hem var (förutom jobb) att hinna med en bokcirkel men vem ska jag fråga? Halsduks- och skinnjacksungarna eller A-lagarna? Kunskapen om litteratur hos dem är nog ungefär lika.
Det ska till att börja vara rastlös igen, inte så konstigt när jag aldrig vet hur en vecka ska bli. Jag vill åka iväg! Helst till en stad, Prag, Paris eller varför inte New York!? Vid tillfällen som dessa förbannar jag Norrlands avstånd till övriga världen. Bodde jag fortfarande söderut vore det en lätt match att bara dra ut i Europa. Det händer att jag saknar att bo i en större stad med ett större utbud av både göromål och människor. Men å andra sidan gillar jag inte tanken på att vara en droppe i havet, det får mig att tappa fotfästet. Jag antar att jag tror att det är svårare att hitta en mening med sig själv på en större plats. Mitt ego behöver klamra sig fast vid tanken att man behövs.
Just nu:
Hyllar jag: Höst höst och mer höst!
Ser jag fram emot: En julresa till Hemavan
Saknar jag: ♥, rutin i tillvaron
Lyssnar jag på: "Kom hem nu" - L. Winnerbäck
Kommentarer
Trackback