Ovanligt lugn
Det var nog en månad sedan jag var inne på min blogg sist, en månad som jag spenderat på resande fot. Mycket angenämt men svårt att säga mer än så. Jag har funderat på det och försökt berätta men det känns som om minnet inte kommit i fatt mig ännu, jag antar att det kommer snart.
Jag vet att jag funderade på många saker under resan, man fick tid med det under långa tågresor och väntande på stationer. Dels funderade jag, som så många gånger förr, på den snefördelning som finns i vår värld. Som blåögd norrlänning slogs jag dag efter dag av ångest då jag såg tiggarna på gatorna. De unga kvinnorna, barnen och gamla männen. Illamåendet steg inom mig då jag besökte Vatikanen i all sin prakt och därefter mötte tiggande barn strax utanför. Dubbelmoralen var mer tydlig än någonsin.
Jag känner mig ovanligt tom på funderingar, kanske för att jag för första gången på länge är rätt avslappnad. Jag har inte haft klocka på över en månad och jag tror att jag är rätt nöjd med tillvaron. Jag har aldrig förstått mig på mig själv och gör det naturligtvis inte nu heller men något säger mig att jag, som sagt, är ganska nöjd.
Hösten närmar sig långsamt, nog luras vi lite av de redan nu gula träden men jag antar att en torr sommar gör sitt. För min del är det inte träden utan vinden som skvallrar om höst. Jag har alltid gillat hösten sådär i början av den. Allt blir lite mörkare, lite kyligare, lite friskare men mycket mysigare! (Som den skolnörd jag är längtar jag dessutom lite till skolstarten.)
För tillfället har jag dock sommarlov, tiden går lagom långsamt och dagarna fylls av nästan ingenting...